Isakssonskan

Jag är så trött att försöka leva upp till andra personers förväntningar och normer. Att alltid känna en press från medmänniskor. Man ska prestera, man ska åstakomma, man ska lyckas. Man ska helst av allt lämna denna lilla håla, plugga till något fancy, resa jorden runt eller vara en fläckfri människa.

Jag har fått nog. Jag bor kvar i Lindesberg, jag pluggar inte, jag reser inte och jag är inte en fläckfri människa. Jag lever dock. Jag jobbar, jag tjänar pengar, jag har en lägenhet, familj och vänner, en hund och en underbar partner. Jag lever. Räcker inte det?

Din väg är inte min väg. Min väg är inte din väg. Period.

Jag ska leva, sen ska jag dö.
Det är min framtidsplan.

Jobbtimme 10. Jag är fortfarande vaken. Jag funderar, tänker på det som är viktigt. Tänker på vilken knepig situation jag satt mig själv i. Tänker på vad som varit. Nu är jag sådär nostalgisk igen. Inte bra! Framåt skyms av dimma, nuet är ett töcken. Det jag med säkerhet kan uttala mig om är följande: 1) Systrar och bröder! Ni är det bästa min tillvaro har att bjuda på. Det är ljuvt. 2) Edward entrar mitt liv återigen, fredag it is. 3) Nu, med basta, ska jag avtjäna mina återstående arbetstimmar sovandes.. på tempurmadrassen (som är lyx). Godnatt

Det var fart, det var määngder alkohol, det var nattbad, det var översvämning,
det var "hoppsan" moment, dramatik, huvudvärk, svett, duschning, Ben&Jerrys
och en himla massa "KATASTROF!", "ÅH NEJ" och "PSYKOS!":ande.

Jag skänker en tanke till dig, underbara du.
Må du vila i frid. Nu och för alltid.

Har nu två reserverade/betalda platser till New moon premiärdag!
Wiihoo! Robert Pattinson, yuuuuummi.

Alltså, shiit.