Isakssonskan

Först och främst. Jag luktar illa och jag sover på soffan för sängen är överbelastad.

I övrigt. Ja. Bakfylla? Inte så farligt. Igår kollade vi in nya Satin. Vi tyckte/trodde det skulle vara kul med en halvspontan tisdagsutgång + att Jennifer ville se insidan av nyöppningen innan hon konverterar till fattig student. Vad vi tyckte om det? Nummer ett, bastubad. Jag blev svett bara av sitta ned. Nummer två, trängsel. Hur man än vred och vände på sig fick man en armbåge eller två i ögat. Nummer tre, ingen utväg. Jag behövde luft. Frisk luft. Den fanns inte, någonstans.
Nu till det positiva. Lokalen var häftig och bilfärden hem bjöd på skratt.

Övrigt övrigt. Har precis sett "I am Sam" med mina 3 gästande vänner.
Underbart bra film, jag undrade just varför jag inte ser den oftare (:

Nu är det however dags att sova. Tidigt och bra. Vill vara utvilad imorgon.

Jag har funderingar. Detta på att vara eller att inte vara en god medmänniska. Jag har alltid sett på mig själv som en någorlunda god människa. Inget helgon, men definitivt ingen djävul. Jag vill alla väl. Jag har gjort fel som resulterat i sårade människor. Men.. Gör vi inte alla dessa snedsteg? Snedsteg som får oss att lära oss av våra misstag? Jag har aldrig (vad jag kan minnas) på allvar, önskat någon människa ont. However.. Människor därmed inkluderat mig själv, måste ta ansvar för sitt eget handlande. Sårar man någon oavsiktligt eller avsiktligt, bör man be om ursäkt för detta. Genom genuina ursäkter föds god karma. Kan det vara så? Jag minns i alla fall en av mina genuina ursäkter, hur bra det kändes att erkänna att jag gjort fel. Att ursäkta mitt dåliga uppförande. Att befria en medmänniska från mina onda ord. Orden kan jag aldrig ta tillbaks, men samtidigt som jag bad denna ursäkt befriade jag mig själv från skuld. Det var en underbar känsla. Jag kände mig godhjärtad. Vart jag vill komma med detta har jag helt glömt bort. Jag avslutar med: är du genuint ledsen. Be genuint om ursäkt. Så kanske, kanske du blir genuint förlåten :)

Sufjan Stevens - For the windows in paradise, for the fatherless in Ypsilanti

Jag ligger här. På min soffa. Rapén under läppen. Fyra timmar kvar tills 17 piniga timmar. Jag känner mig trött, ovillig och lite sjuk faktiskt. Jag känner alltid så här måndagen ojämna veckor. Det suger.

Min andra och mycket bättre hälft kommer i slutet av denna vecka, lämna Lindesberg och därmed mig själv. Jag har inte haft tid eller ork att verkligen förstå att detta kommer att ske nu på söndag. Jag glädjer mig dock för hennes skull. Hon ska få leva ut sin dröm, det gillar vi. Sorgligt vs. Glatt. Hon kommer klara sig bra, lyckas.
Jag kommer sakna henne var dag.

What else is new?
Avslutade "Tusen stålande solar" igår. Gav mig direkt in i "Purpurfärgen". Jag är numera lika mycket mal som de parasiterna som äter upp mina kläder.

Alldeles för sällan tar vi tiden till att uppskatta allting gott vi har omkring oss. Över oss. Under oss. Människor som står oss nära och maten som serveras på bordet framför oss.
Att äta, sova, andas frisk luft eller umgås.. allting tar vi för givet.
Jag tar mig tid, just i detta nu, att uppskatta allting jag välsignats med.

Till alla er fantastiska människor som står mig nära om hjärtat.
Jag älskar er. Ni betyder.

När mörkret omfamnar mig, kramar jag natten tillbaka. Natten är min tid, jag lever om natten. Tystnaden, mörkret, ensamheten.. Förr såg jag inte detta, nu ser jag klart. Jag blir ett med natten. Jag är natten.

Varför lägger man ens ner massa energi på att bry sig om saker som ändå inte kommer ändras? När människans åsikt är så stark så den är orubblig, vad är det då för mening att ens försöka? Jag tror varenda människa innerst inne försöker att vara eller bli en god människa, vissa lyckas medans vissa råkar kliva några individer på tårna för att försöka ta sig dit. Jag tror väldigt få sårar andra medmänniskor med mening, med flit. Älska, glömma och förlåta? Ibland går det bra, ibland är det ogenomförbart.

Allting har två sidor. Det betyder inte alltid att man måste välja en..





Jag saknar Linda. Kom hem nu!

Idag är det en sådan där dag, en sådan dag då jag avundas EE. En dag då ingenting stämmer, en dag där planeterna fetkrockat med varandra. Känslan är bekant? Jag vill bara släcka minsta lilla ljusgnutta, dra mitt duntäcke över min flagande kropp, tycka-synd-om-mig-gråta, sluta ögonen och vakna upp till en ny och förhoppningsvis bättre dag.

Idag är en sådan dag.
En keff dag
Dålig dag

Försöker driva ut aggressionerna genom någolunda tyngre musik. Men nej. Någon jävel har lagt till "bed of roses" i min spellista. Perfekt för aggressionsutdrivning? Å ja!

Om vi ens kan kalla det sommar. Nu är den i alla fall så gott som över. Hösten, mörka kvällar, vind och regn är på ingång, men jag känner mig ändå helt okej. Dessa sommarmånader har gett mig mycket, tagit ifrån mig mycket. Jag har lärt mig mycket, kommit över mycket, gjort fel, gjort rätt, skrattat, gråtit, mått bra, varit sjuk, gästat grekland. Och så vidare, och så vidare..

Som jag sa, jag mår helt okej. Små skitsaker irriterar mig något fruktansvärt stundtals. Sådana saker slås dock bort snabbt som vågen oväntat tog våra ben, med hjälp av mina kloka vänner övervinner jag och reser mig över. Standing tall, så att säga. Jag tycker om dem, varje sekund tillsammans med dem är guldvärd. Nu har vi vandrat genom en sommar tillsammans, en sommar som i det stora hela varit, faantastisk.

Som ett litet tillägg. Jag är efter jag vet, men under mina långa lata dagar vid havskanten slog jag ögonen i Flyga drake. Vilken underbart bra bok. Den tog slut alldeles för fort. Nu ska jag se filmen. Obsessed? Nej nej.. sånt har jag slutat med :)

Avslutningsvis. Tack underbara människor för denna sommar.
Guldvärld. Nu gör vi hösten minst lika bra :P