Isakssonskan

Jag har funderingar. Detta på att vara eller att inte vara en god medmänniska. Jag har alltid sett på mig själv som en någorlunda god människa. Inget helgon, men definitivt ingen djävul. Jag vill alla väl. Jag har gjort fel som resulterat i sårade människor. Men.. Gör vi inte alla dessa snedsteg? Snedsteg som får oss att lära oss av våra misstag? Jag har aldrig (vad jag kan minnas) på allvar, önskat någon människa ont. However.. Människor därmed inkluderat mig själv, måste ta ansvar för sitt eget handlande. Sårar man någon oavsiktligt eller avsiktligt, bör man be om ursäkt för detta. Genom genuina ursäkter föds god karma. Kan det vara så? Jag minns i alla fall en av mina genuina ursäkter, hur bra det kändes att erkänna att jag gjort fel. Att ursäkta mitt dåliga uppförande. Att befria en medmänniska från mina onda ord. Orden kan jag aldrig ta tillbaks, men samtidigt som jag bad denna ursäkt befriade jag mig själv från skuld. Det var en underbar känsla. Jag kände mig godhjärtad. Vart jag vill komma med detta har jag helt glömt bort. Jag avslutar med: är du genuint ledsen. Be genuint om ursäkt. Så kanske, kanske du blir genuint förlåten :)